Ni kan jaga mig men ni kommer bara dö trötta

Jag och två kompisar gick omkring i sommarvärmen i Linköping (som inte alls liknade Linköping, utan mer en blandning mellan futuristiska persiska gator och barrocka västerländska byggnader). Vi var glada, allt var perfekt, och i mitt dileriska tillstånd av lycka sträckte jag ut handen och tog en Mars var till oss, från en hylla vid fasaden på en affär, utan att tänka mer på saken. Där bröts freden. Någon hade sett mig snatta och de skulle jaga oss.

Vi sprang. Jag tog till vänster rakt ut i trafiken, och kom knappt undan bussarna som skyndade fram och tillbaka. Jag tänkte att det där skulle avskräcka vem det än var som jagade oss. Men nu var de ännu fler. Vi delade på oss, jag sprang från bakgård till bakgård, genom gränd efter gränd, föröskte ta det lugnt runt hörnen för att lura iväg de som jagade mig, men för varje grupp av ansiktslösa personer som var ute efter mig kom det snart en ny.

Jag klättrade över en tegelmur, in på ett område med högt gräs, och började krypa från ena sidan till den andra. Jag tänke att om jag kom till andra sidan utan att de såg mig, så skulle jag ha skakat dem av mig ordentligt. Och det hade jag gjort, om inte polisen hade bestämt sig för att hjälpa till. När jag var framme på andra sidan tittade jag försiktigt upp över muren, som bara var någon halvmeter hög på den sidan, och fick genast syn på två konstaplar och en polisbil. De hade sett mig. Jag sprang igen, från bakgata till bakgata, mot ån. Vid ån fanns en gammal borgruin. Jag orkade inte springa längre. Jag sprang dit och tänkte att ska de ta mig så ska jag inte ha det minsta energi kvar.

Bakom ruinens murar satt folk och umgicks. Där var något som liknade jättestora trappsteg, som var nästan helt övertäckta med gräs. De var nog jättebra att sitta vid och titta på ån och ta det lugnt i sommarkvällen. Jag hoppade ned från trappstegen, kände mig som en idiot och tänkte att snart är det kört, snart tar poliserna mig och alla kommer se. Jag stannade. I samma sekund tog en tjej tag i min skjortärm och sa att hennes kompis kunde hjälpa mig.

”Linnea,” sa hon till en blond tjej som satt en bit bort och tittade på ån, ”titta här.” Tjejen som hette Linnea vinkade till mig och ville att jag skulle sätta mig vid henne. Jag var rädd men tänkte att jag inte hade nåt att förlora. Hon sa ”när de kommer ska du glömma att de finns och kyssa mig.” I det här läget var jag väldigt öppen för förslag. När poliserna dundrade ner för de stora trappstegen lade vi våra läppar mot varandra och kysstes försiktigt. Jag blundade och tänkte att jag var en jättekär fjortonåring eller nåt, och var livrädd för att de skulle se mig och reagera. Men någon minut senare var de tydligen borta, och tjejen som hette Linnea log.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen nu, så jag satt kvar vid henne. De andra i gänget skrattade och pratade. Jag bjöd på de tre Marsen jag fortfarande hade och de bjöd på kex och ost. Ibland hittar man nya vänner på ovanliga sätt.

Snöbollskriget

Jag pulsade fram i potatismossnön, genom ett mellansvenskt, medelmåttigt radhusområde. Jag gick till en lekpark och lekte lite. När jag skulle vidare gick jag över en träbro, och det var då jag hörde den där pipiga rösten.

”Vi måste ställa större krav på barnen! Betyg från första klass och ingen möjlighet att läsa upp betyg!”

Jag förstod att det var skolministern. Hon försökte knuffa ned mig från bron, ner i lekparken. Jag skrek ”djävla hora! Din djävla fitta! Jag ska döda dig,” och gjorde en hård isboll av den gula potatismossnön. Den träffade i pannan, och hon tjöt och sprang iväg. Jag jagade henne och skrek ”din djäva fitta, trodde du vi skulle förlåta dig,” och öste på med snöbollar. Hon smet in i ett av radhusen och de satans elektroniska grindarna hon hade var omöjliga att komma över.

Men jag hade ändå försökt att ta mig över, om det inte hade varit för de tre teveapparater från 70-talet som stod brevid och sa åt mig att sluta. Mannen i ena rutan försökte lugna mig. ”Det hjälper inte att slåss, det är fel väg att gå. Hon är bara en människa som gör sitt jobb.” Mannen i andra rutan sa att jag skulle skärpa mig och istället uppmana barn att acceptera situationen och göra vad skolsystemet krävde av dem. Mannen i tredje rutan, med rött grisansikte, sa att han förstod att jag är arg men att jag borde starta ett parti.

Jag kastade snöbollar på dem, men när de inte höll käften blev jag tvungen att välta teveappartarena ned för en kulle. Det fick tyst på dem. Jag föll ned på knä i potatismossnön och grät.