Dom där knepiga gräshopporna
Jag knackade på dörren till till Jon och Mikas hus. Dörren var en snyggt hemgjord skiva av trästickor, och huset låg längst ned, i hörnet på en jättestor kloss av mörkt trä. Jag tänkte att klossen kanske var en lada. Jag visste inte om allt omkring mig var jättestort eller om jag var jätteliten.
Jon öppnade och jag steg in. Det var mörkt därinne. Golvet och väggarna och taket var gjorda i mörkt gammalt trä. Dagsljuset sken in genom springorna mellan de enorma plankorna på den ena väggen. Vid hallen fanns en stege som ledde till vardagsrummet. Vi satt och pratade, medan Mika stekte någonting. Det var hennes tur.
”Vad steker du,” frågade jag. ”Häst,” svarade hon. Jag tänkte inte på att alla i rummet var vegetarianer, utan sa bara att det såg gott ut. ”Det är väl inte ett föl?” frågade Jon. Mika svarade att hon inte brydde sig. Jon blev förbannad. ”Det är elakt att göra hamburgare av föl! Dessutom är det inte gott!”
Det knackade på dörren. ”Tyst nu, det är skogshäxan som kommer,” sa Mika. Jon öppnade och släppte in skogshäxan. ”Mmm, det luktar föl,” sa häxan och kliade sig på sin långa näsa. Hon flinade och tittade på Jon som fortfarande såg arg ut, och satte sig i ett hörn.
”Vi ska inte äta föl”, sa Jon bestämt. ”Ikväll äter vi på resturang.”
Mika hällde ut fölburgarna på golvet, tog deras son1 i famnen, tog tag i häxans tröjärm och slog upp dörren. Vi gick på en stig mellan de enorma grässtråna. Jorden var plan och mjuk. När vi hade gått en bit blockerades vägen av tre gräshoppor. De stod helt stilla. Jon vinkade. Ingen reaktion. ”Ska ni med på resturang,” frågade Jon. Gräshopporna flyttade på sig. Vi gick förbi, och de följde efter.
De andra småpratade medan jag tittade på allt vi gick förbi. Jag tänkte på hur vacker världen är, med bäckar, regnbågsstigar, skyhöga träd, dimmiga dalar, och saker som inte såg ut som någonting.
”Sam! Skynda på,” ropade Mika. När jag kom ikapp de andra såg jag att grässkogen tog slut, och framför oss var en sjö. Det var en väldigt fin resturang, som låg på en pir ute på vattnet. Jon fick en jättestor kanna vatten som han inte kunde lista ut hur man skulle använda. Jag tittade på honom, där han stod mellan borden och försökte få den att fungera som han ville, men bara spillde ut vatten på golvet varje gång. Jag förstod inte heller hur den var tänkt att fungera. Några tanter som såg rika ut skrattade.
De onda mutanterna från Thundercats klampade in. Jon tittade upp och räckte kannan till Monkian. Han ryckte den åt sig, såg nöjd ut och började skrika som han alltid gör. De försvann iväg.
De andra hade satt sig, och just när jag skulle sätta mig hörde vi en stark ton. Gräshopporna spärrade upp ögonen2 och blev som galna. De började flaxa med vingarna som om de var besatta. Vädret byttes om och det blev mörkt. Hela sjön blev som ett stormigt hav, hattarna flög av de rika tanterna. Oljudet var helt omänskligt.
Jon försökte lugna gräshopporna, men det var lönlöst. Jag vände mig om och såg att The Turtles satt några bord från oss. Donateldo sa något om att de skulle ”slå in hjärnan på en viss hjärna”, med brittisk huligandialekt. Leonardo muttrade någonting helt oförståeligt. Sen for han upp från sin stol och gick. De stormade ut.
Ingen annan verkade våga röra sig. Alla på resturangen satt som förstelnade. De trodde väl att de skulle blåsa bort om de reste sig. De höll hårt i sina värdesaker och satt nedsjunkna på sina stolar. Jag reste mig upp och följde efter The Turtles. Ingen orkan kunde stoppa mig från att hänga på dom på ett äventyr.
Jag förföljde dem genom grässkogen, på lite avstånd. Jag var rädd att Leonardo skulle få ett utbrott om han såg mig. Han verkade ha riktigt kort stubin, och sa aldrig någonting som gick att förstå. De andra verkade lite rädda för honom.
När vi nådde mynningen av grässkogen som ledde till vad som såg ut som en bilskrot i pyssling-storlek (dvs. normal storlek för mig) slutade orkanen. Gräshopporna måste ha slutat flaxa. The Turtles attackerade en stor plåtburk med armar och ben som stod i mitten av skroten. Plåtburken reste sig på sina ben, och försökte banka dom till jos. Jag tänkte att det inte var nåt för mig, och sprang tillbaka genom grässkogen mot resturangen.
När jag kom fram var alla fortfarande som förstenade. De tittade på gräshopporna som stod vid vårt bord, längst ut på piren, och viskade till varandra. Jag gick fram till Jon och Mika och deras son och häxan, och gräshopporna som stod på rad. De såg stolta ut.
Deras vingar var förstörda. Den ena hade bara ena vingen kvar, och det var inte så mycket av den. Han grät. ”Är du ledsen,” frågade jag. Han skakade på huvudet. ”Vad fick er att börja flaxa sådär?” Inget svar. ”Vad fick er att sluta?” Inget svar. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Gräshopporna hade aldrig sagt ett ord till nån. ”Okej. Men... varför gjorde ni det?” Gräshoppan som grät torkade tårarna, tog ett djupt andetag och sa: ”Vi ...”
Telefonen ringde.
Noter:
1. Jon och Mika har en dotter, men ingen son!
2. Jag är ingen biolog, men jag gissar på att gräshoppor inte kan "spärra upp" ögonen :)
Jon öppnade och jag steg in. Det var mörkt därinne. Golvet och väggarna och taket var gjorda i mörkt gammalt trä. Dagsljuset sken in genom springorna mellan de enorma plankorna på den ena väggen. Vid hallen fanns en stege som ledde till vardagsrummet. Vi satt och pratade, medan Mika stekte någonting. Det var hennes tur.
”Vad steker du,” frågade jag. ”Häst,” svarade hon. Jag tänkte inte på att alla i rummet var vegetarianer, utan sa bara att det såg gott ut. ”Det är väl inte ett föl?” frågade Jon. Mika svarade att hon inte brydde sig. Jon blev förbannad. ”Det är elakt att göra hamburgare av föl! Dessutom är det inte gott!”
Det knackade på dörren. ”Tyst nu, det är skogshäxan som kommer,” sa Mika. Jon öppnade och släppte in skogshäxan. ”Mmm, det luktar föl,” sa häxan och kliade sig på sin långa näsa. Hon flinade och tittade på Jon som fortfarande såg arg ut, och satte sig i ett hörn.
”Vi ska inte äta föl”, sa Jon bestämt. ”Ikväll äter vi på resturang.”
Mika hällde ut fölburgarna på golvet, tog deras son1 i famnen, tog tag i häxans tröjärm och slog upp dörren. Vi gick på en stig mellan de enorma grässtråna. Jorden var plan och mjuk. När vi hade gått en bit blockerades vägen av tre gräshoppor. De stod helt stilla. Jon vinkade. Ingen reaktion. ”Ska ni med på resturang,” frågade Jon. Gräshopporna flyttade på sig. Vi gick förbi, och de följde efter.
De andra småpratade medan jag tittade på allt vi gick förbi. Jag tänkte på hur vacker världen är, med bäckar, regnbågsstigar, skyhöga träd, dimmiga dalar, och saker som inte såg ut som någonting.
”Sam! Skynda på,” ropade Mika. När jag kom ikapp de andra såg jag att grässkogen tog slut, och framför oss var en sjö. Det var en väldigt fin resturang, som låg på en pir ute på vattnet. Jon fick en jättestor kanna vatten som han inte kunde lista ut hur man skulle använda. Jag tittade på honom, där han stod mellan borden och försökte få den att fungera som han ville, men bara spillde ut vatten på golvet varje gång. Jag förstod inte heller hur den var tänkt att fungera. Några tanter som såg rika ut skrattade.
De onda mutanterna från Thundercats klampade in. Jon tittade upp och räckte kannan till Monkian. Han ryckte den åt sig, såg nöjd ut och började skrika som han alltid gör. De försvann iväg.
De andra hade satt sig, och just när jag skulle sätta mig hörde vi en stark ton. Gräshopporna spärrade upp ögonen2 och blev som galna. De började flaxa med vingarna som om de var besatta. Vädret byttes om och det blev mörkt. Hela sjön blev som ett stormigt hav, hattarna flög av de rika tanterna. Oljudet var helt omänskligt.
Jon försökte lugna gräshopporna, men det var lönlöst. Jag vände mig om och såg att The Turtles satt några bord från oss. Donateldo sa något om att de skulle ”slå in hjärnan på en viss hjärna”, med brittisk huligandialekt. Leonardo muttrade någonting helt oförståeligt. Sen for han upp från sin stol och gick. De stormade ut.
Ingen annan verkade våga röra sig. Alla på resturangen satt som förstelnade. De trodde väl att de skulle blåsa bort om de reste sig. De höll hårt i sina värdesaker och satt nedsjunkna på sina stolar. Jag reste mig upp och följde efter The Turtles. Ingen orkan kunde stoppa mig från att hänga på dom på ett äventyr.
Jag förföljde dem genom grässkogen, på lite avstånd. Jag var rädd att Leonardo skulle få ett utbrott om han såg mig. Han verkade ha riktigt kort stubin, och sa aldrig någonting som gick att förstå. De andra verkade lite rädda för honom.
När vi nådde mynningen av grässkogen som ledde till vad som såg ut som en bilskrot i pyssling-storlek (dvs. normal storlek för mig) slutade orkanen. Gräshopporna måste ha slutat flaxa. The Turtles attackerade en stor plåtburk med armar och ben som stod i mitten av skroten. Plåtburken reste sig på sina ben, och försökte banka dom till jos. Jag tänkte att det inte var nåt för mig, och sprang tillbaka genom grässkogen mot resturangen.
När jag kom fram var alla fortfarande som förstenade. De tittade på gräshopporna som stod vid vårt bord, längst ut på piren, och viskade till varandra. Jag gick fram till Jon och Mika och deras son och häxan, och gräshopporna som stod på rad. De såg stolta ut.
Deras vingar var förstörda. Den ena hade bara ena vingen kvar, och det var inte så mycket av den. Han grät. ”Är du ledsen,” frågade jag. Han skakade på huvudet. ”Vad fick er att börja flaxa sådär?” Inget svar. ”Vad fick er att sluta?” Inget svar. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Gräshopporna hade aldrig sagt ett ord till nån. ”Okej. Men... varför gjorde ni det?” Gräshoppan som grät torkade tårarna, tog ett djupt andetag och sa: ”Vi ...”
Telefonen ringde.
Noter:
1. Jon och Mika har en dotter, men ingen son!
2. Jag är ingen biolog, men jag gissar på att gräshoppor inte kan "spärra upp" ögonen :)
posted by mirshafie at 3:55 PM
0 comments
