Blå rosor
Jag gick omkring i stan och tittade på människor. Jag tänkte på hur de levde, och hur jag lever. Vad vi inte får göra, och vad vi är tvugna att göra. Jag önskade att några av dom skulle vilja vara med och slåss mot de fascistoida gangsters som höll oss på plats med bössorna i högsta hugg och med hot om att ta vår mat. Vi hade startat en motståndsrörelse som konspirerade för att störta detta helvete ner i avgrunden.
Jag vände mig sakta bort från människorna som bytte pengar mot saker och begav mig till vår tillfälliga mötesplats, som - också tillfälligt - kallades Den blå rosen (djävligt löjligt namn, tyckte jag). Vi bytte högkvarter regelbundet på grund av den höga graden av repression, och Den blå rosen var ett väldigt smalt tvåvåningshus som var inklämt mellan ett varuhus och en bank. Varje plan var inte större än 16 kvadratmeter, den branta trappan till andra våningen var inklämd till vänster. Jag öppnade dörren - Madde och min lillasyster Tina ryckte oroligt till men lugnade ner sig när de såg att det var jag. ”Jag trodde du var en snut,” sa Madde lättat. Jag hade ingen aning om att Madde var med, och var väldigt förvånad av att se just henne där.
Vi skulle städa stället för att minimera alla bevis på vilka som varit där de senaste veckorna. Tina började sandpappra alla metallytor, för att få bort fingeravtrycken. Madde torkade av plastytorna med en trasa. Jag försökte samla ihop hår och liknande. ”Det här kommer fan aldrig gå,” sa jag. ”Vi behöver en dammsugare.” Givetvis hade Madde en handdammsugare på sig! Vem annars.
När vi nästan var klara på övervångingen slog dörren upp, och en krokig, lång dam med ett gevär skrek åt oss att ställa oss mot väggen. Hon handbojade fast oss i trappräcket och sade att det inte var lönt att göra motstånd mot säkerhetspolisen. Tina grät. Men medan tanten hånade Madde och mig, och förklarade vilken fruktansvärd tortyr vi skulle utsättas för innan vi hängdes i Galjträdet i S:t Larsparken när polisen kom, lyckades Tina lirka loss sina små händer ur handbojorna. Hon tog det första hon såg - en skruvmejsel - och högg den rakt in i kärringens bakhuvud. Tanten föll till marken och skrek att hon inte kunde se. Vi stod runt omkring henne och funderade på vad vi skulle göra. Madde hämtade sopsäckar. Vi bäddade in den ständigt gråtande kärringen i lager på lager av svarta sopsäckar, och när vi var säkra på att en enda droppe blod inte skulle kunna rinna ut, började vi slå, med bordsben och stolar och järnrör tills innehållet av säckarna var mer flytande än fast.
Madde tittade oberört på den svarta blobben på golvet medan hon smörjde in sina läppar med läppglans. Tina höll fortfarande hårt i den blodiga skruvmejseln, och såg skräckslagen ut. Vi bestämde att jag skulle ta med mig säcken och se till att den försvann från jordens yta.
Vi tittade på varandra, och smög sedan ut genom dörren, var och en åt sitt håll. Vårt jobb var klart för dagen.
Jag vände mig sakta bort från människorna som bytte pengar mot saker och begav mig till vår tillfälliga mötesplats, som - också tillfälligt - kallades Den blå rosen (djävligt löjligt namn, tyckte jag). Vi bytte högkvarter regelbundet på grund av den höga graden av repression, och Den blå rosen var ett väldigt smalt tvåvåningshus som var inklämt mellan ett varuhus och en bank. Varje plan var inte större än 16 kvadratmeter, den branta trappan till andra våningen var inklämd till vänster. Jag öppnade dörren - Madde och min lillasyster Tina ryckte oroligt till men lugnade ner sig när de såg att det var jag. ”Jag trodde du var en snut,” sa Madde lättat. Jag hade ingen aning om att Madde var med, och var väldigt förvånad av att se just henne där.
Vi skulle städa stället för att minimera alla bevis på vilka som varit där de senaste veckorna. Tina började sandpappra alla metallytor, för att få bort fingeravtrycken. Madde torkade av plastytorna med en trasa. Jag försökte samla ihop hår och liknande. ”Det här kommer fan aldrig gå,” sa jag. ”Vi behöver en dammsugare.” Givetvis hade Madde en handdammsugare på sig! Vem annars.
När vi nästan var klara på övervångingen slog dörren upp, och en krokig, lång dam med ett gevär skrek åt oss att ställa oss mot väggen. Hon handbojade fast oss i trappräcket och sade att det inte var lönt att göra motstånd mot säkerhetspolisen. Tina grät. Men medan tanten hånade Madde och mig, och förklarade vilken fruktansvärd tortyr vi skulle utsättas för innan vi hängdes i Galjträdet i S:t Larsparken när polisen kom, lyckades Tina lirka loss sina små händer ur handbojorna. Hon tog det första hon såg - en skruvmejsel - och högg den rakt in i kärringens bakhuvud. Tanten föll till marken och skrek att hon inte kunde se. Vi stod runt omkring henne och funderade på vad vi skulle göra. Madde hämtade sopsäckar. Vi bäddade in den ständigt gråtande kärringen i lager på lager av svarta sopsäckar, och när vi var säkra på att en enda droppe blod inte skulle kunna rinna ut, började vi slå, med bordsben och stolar och järnrör tills innehållet av säckarna var mer flytande än fast.
Madde tittade oberört på den svarta blobben på golvet medan hon smörjde in sina läppar med läppglans. Tina höll fortfarande hårt i den blodiga skruvmejseln, och såg skräckslagen ut. Vi bestämde att jag skulle ta med mig säcken och se till att den försvann från jordens yta.
Vi tittade på varandra, och smög sedan ut genom dörren, var och en åt sitt håll. Vårt jobb var klart för dagen.
posted by mirshafie at 6:43 PM
2 comments
